Kokeshi. Vilken historia döljer sig bakom dessa berömda japanska dockor?

Kokeshi-dockor (こけし) är japanska trähantverk med ursprung i Tōhoku-regionen. 

De dök upp i början av 1800-talet, mot slutet av Edo-perioden, och tillverkades av trähantverkare (kiji‑shi) som arbetade för regionens varma källor (onsen).

Ursprungligen formades dessa dockor av träspill från tillverkningen av husgeråd för onsen-anläggningarna, och gavs sedan till barn som leksaker. 

De blev snabbt populära som reseminnen och lyckobringare, särskilt förknippade med hälsa, familjens välstånd eller lyckliga händelser. 

Ordet «kokeshi » blev standardbenämningen 1940 och ersatte många olika regionala termer. 

Varje "traditionell" stil har sina särdrag: kroppsform, målningsmotiv, proportioner mellan huvud och kropp, samt dominerande färg. (Till exempel: Naruko har ett roterbart huvud som ger ifrån sig ett litet ljud, Yamagata har en slank kropp...)

Det finns idag färre än 300 aktiva "kokeshi"-hantverkare i Japan – konsten går ofta i arv inom familjer, där generationer av hantverkare bevarar traditionen.

Tillverkningsprocessen :

• • Träet (körsbär, päron, lönn, etc.) torkas i 1 till 5 år. 
  • Kroppen och huvudet svarvas (ofta i en svarv) enligt olika stilar: tsukuritsuke (huvud + kropp i ett stycke), sashikomi (huvud + kropp separerade och sedan sammanfogade), hamekomi (huvud + kropp separerade med tapp och hål) etc. 
  • Därefter handmålning med traditionella motiv (blommor, ränder...) och ibland finish med fernissa/vax. Två stora familjer:
  • Kokeshi « dentō » (traditionella), utvecklade i Tōhoku, omfattar cirka 12 klassiska stilar (Hijiori, Kijiyama, Nanbu, Naruko, Sakunami, Togatta, Tsuchiyu, Tsugaru, Yajiro, Yamagata, Zaō, Nakanosawa) med sina egna regionala särdrag. 
  • Sōsaku kokeshi (創作こけし), som dök upp under 1900-talet: en friare inställning, modern design, abstrakta former, varierade färger; snarare konstnärligt skapande än strikt tradition.