Den japanska hyveln / Kanna, ett rudimentärt men subtilt verktyg.

Den japanska hyveln / Kanna måste ställas in korrekt.

Japanska hyvlar, kallade kanna, är rudimentära verktyg men subtila i sina inställningar. De består av ett träblock, en daï, oftast tillverkad av japansk vit ek och mer sällan av rödek, ett stålblad av högkolhaltigt laminerat stål och ibland ett spånbrytarstål. Eftersom spånbrytaren är ett senare tillskott i Japan finns det ett stort antal kanna som klarar sig utan.

En ny japansk hyvel kräver en liten serie justeringar innan den tas i bruk. Först och främst måste din daï acklimatisera sig till luftfuktigheten i din verkstad. Man kan därför låta den ligga i en kartong i några veckor (för premium-kanna).

Det är viktigt att ta sig tid att studera bladets geometri. Den är mycket mer komplex än vad den ser ut att vara vid en första anblick. Studera dess tjocklek som smalnar av mot eggen, dess sidor som smalnar av samt dess urholkningar både på fram- och baksidan.

De olika punkterna för att ställa in din japanska hyvel / Kanna.

Man kan börja med att förbereda vad jag skulle kalla bladets bädd. Det är platsen där bladets baksida kommer i kontakt med daïn. Det är avgörande att justera denna yta efter ditt blad, eftersom geometrin hos kanna-blad är mycket sofistikerad. Bladets baksida är faktiskt konkav och sidorna är inte parallella utan svagt avfasade. Detta ger bladet mer stabilitet och gör att det kan drivas in med kraft för fina inställningar. För att anpassa blocket till bladet finns en enkel teknik: applicera en droppe olja och lite grafit (med en blyertspenna) på bladets baksida och sidor. Därefter slår man in bladet med en hammare, varpå grafiten kommer att avsätta märken på de ställen där kontakten är starkast, även vid spåren. Dessa partier bör skrapas lätt med en fil eller ett stämjärn med en grad.

Tanken är att lämna tillräckligt med utrymme för bladet så att det kan skjutas fram till 10 mm före hyvelöppningen. Dessa sista millimeter är oumbärliga för att finjustera bladets utstick; om bladet sitter löst i sitt fäste blir detta mycket mer komplicerat. Så det ska sitta stadigt men inte för hårt – det är den balansen man måste hitta.

Spånbrytaren på den japanska hyveln, det lilla stålet med det stora resultatet.

Självklart måste bladet och spånbrytaren slipas, vilket jag kommer att återkomma till i ett annat blogginlägg. Man bör dock veta att bladets egg ska ha samma bredd som hyvelöppningen. Inte hela bredden exakt, utan den bredd som tillåter spånet att evakueras och som motsvarar spånbrytarens bredd.

Den japanska hyvelns sula och dess inställningar.

Det finns en sista punkt som är oumbärlig för att hira kanna ska fungera korrekt, och det är justeringen av sulan. Det finns olika typer av inställningar för sulan. Man bör främst komma ihåg två. En för att rikthyvla grovt eller för att ta ganska tjocka spån, och en för att finbearbeta arbetsstycken och göra extra fina spån.

För den första krävs två kontaktpunkter. De två motsvarar en 10 mm bred remsa längst fram på daïn och framför hyvelöppningen. Resten av sulan bakom öppningen ska hållas utan kontakt, ca 0,4 mm från sulans övriga nivå. Mellan de två kontaktbanden måste man skapa en halvmåneformad urholkning på ca -0,3 mm. Denna urholkning kan formas med en daï naoshi-kanna (en japansk hyvel för suljustering, även kallad tachi kanna), eller med hjälp av Tsunesaburo-sickeln som finns i vår webbshop, eller en styv (tjock) europeisk sickel.

För den andra typen av inställning, för träbearbetningens finish, krävs tre kontaktpunkter. De två första likt tidigare, och den sista i linje med bakkanten på daïn. I detta fall skapar man en lutning på -0,3 mm fram till baksidan av hyvelöppningen.

Dessa urholkningar gör det möjligt att både absorbera ojämnheter i träet och undvika för mycket friktion. Dessutom får man en minimal kontaktyta när man planhyvlar sulan igen. Ja, det är nödvändigt att kontrollera kontaktpunkternas planhet, eftersom träet alltid rör sig med tiden.

Fördelar med den japanska hyveln / Kanna jämfört med den europeiska hyveln.

Vad är då fördelen med att använda en kanna istället för en europeisk hyvel? Det finns många skillnader mellan dessa två hyveltyper, men hira kanna har många fördelar. Man använder dem genom att dra hyveln mot sig, vilket ger större kontroll över rörelsebanan. Stålets kvalitet är otvivelaktigt bättre, och ura – urholkningen på baksidan – möjliggör en mer effektiv och snabbare slipning. Högkolhaltigt stål, hagane, ger en sådan hårdhet att det är mycket lättare att slipa på vattenbrynen. Alla dessa egenskaper gör dessa japanska hyvlar till ett extremt effektivt och behagligt verktyg att använda när man väl vet hur de ska hanteras korrekt.