Anatomi hos den japanska hyveln: Hira kanna

Träblocket: daï

Japanska hyvlar, kallade Kanna eller Hira kanna för finhyvlar, är rudimentära verktyg. De består av ett träblock: daï, i japansk vit- eller rödek, mer sällan i exotiskt trä, och ett blad infogat i blockets baksida. Kannor kan ha ett enkelt blad, vilket oftast är fallet på mindre hyvlar. Men de är oftast utrustade med en spånbrytare, vilket underlättar ett bra resultat på svårarbetade träslag eller trä med motved. Tillverkaren av blocket, daï, kallas för "Daya". Denna hantverkare ägnar sig helt åt tillverkning av block. Det har funnits mycket stora Daya som har bidragit avsevärt till de japanska hyvlarna. Särskilt när det gäller specialhyvlar, det som kallas en Kusemono Daiya. Aigami Choukichi är en av dem som moderniserat dessa kannor mest, såsom kirimen kanna (fashyvel). Idag finns det fortfarande några få Daya aktiva i Japan: Kinshirou, Inomoto, Koyohisa. Den mest berömda av dem är "Koyoshiya", som tillverkar majoriteten av blocken för kända smeder.

Bladet / kana mi :

Japanska hyvelstål är alltid laminerade. De består av två ståltyper, ett stödstål: "Jigane" och ett skärstål: "Hagane". Stödstålet används för att hålla och förstärka skärstålet som är mycket sprött. Det mjuka stålet Jigane är mjukt och tillåter tekniken "Uradashi". Denna teknik består i att hamra det mjuka stålet vid fasen för att vika in det hårda stålet. Detta gör det möjligt att rikta upp eggen på bladets undersida och spara på det hårda Hagane-stålet. För att göra detta använder man en hammare och ett städ, med fasen uppåt och undersidan mot städet. Var noga med att aldrig slå på Hagane-stålet, då kommer det att spricka omedelbart; man måste sikta på den övre delen av fasen och mitten av fasen för finjusteringar. Jag kommer att återkomma till uradashi i ett blogginlägg som är helt dedikerat till denna teknik.

Geometrin på japanska hyvelstål är mer komplex än vad den ser ut att vara vid första anblick. För det första är bladets sidor inte parallella utan svagt sneda. Detta har som funktion att låsa fast bladet i blockets spår. Det finns urasuki, vilket är håligheten på bladets undersida. Detta sparar tid vid slipning. Men bladets profil har också en kurvatur, man bör endast slipa den första centimetern av undersidan. Tack vare denna kurvatur bevarar man resten av ytan.

Spånbrytaren :

Spånbrytaren, kallad Osae kane, är något ganska nytt. Ja, ursprungligen hade kannan ingen spånbrytare. Den introducerades av engelsmännen i slutet av 1800-talet. Spånbrytaren är mycket värdefull vid arbete i hårda träslag (typiskt europeisk ek) och svårarbetade träslag med slingrande ådring. Den måste justeras före användning. Dess undersida måste vara perfekt plan för att inte lämna något utrymme mellan den och huvudbladet. Om det finns glapp i kontakten mellan bladet och spånbrytaren vid spånbrytarens öron ("mimi"), måste man vika in ett öra med hjälp av en hammare och ett städ. Man måste slipa den ordentligt (minst kornstorlek 3000) och slutligen göra en mikrofasa (stål vid 75°) på din finaste sten. Detta ger en mer robust fas som tål tryck och gör att spånen kastas ut bättre. 

Justering av hyvelöppningen :

Det finns två typer av öppningar: en grundläggande, mycket öppen bakom bladets fas, och en mer sofistikerad som har en Tsutsumi. Tsutsumi är en liten kåpa som lämnas kvar vid formningen av Daï. Detta gör det möjligt att få en öppning som är estetiskt mycket stängd. Man bör veta att Tsutsumi inte har någon påverkan på kvaliteten hos spånutmatningen, helt enkelt för att denna del sitter bakom den faktiska öppningen: avståndet mellan blocket och skäret.